Rösten, kall och hård, ekar ännu i mitt öra
Bittra ord som jag inte bad om att få höra
De där orden skar som knivar i mitt bröst
När jag som mest behövde trygghet och tröst
Fick jag varken förtröstan eller någon ro
Istället gav ni upp och slutade att tro
På möjligheter till ett drägligt liv
Såg framför mig mitt sista kliv
Samlade ihop mig, begav mig bort mot stupets rand
Jag kommer att lösa detta, alldeles på egen hand…………