Reseminnen förmedlade av amanuens Seved Markström

Andarna på Tunafors.

Under mina resor runtom i världen har jag varit med om mångahanda äventyr. Frågan är dock om inte mina upplevelser i Eskilstuna slå dem alla.

Min outsläckliga upptäckariver hade i början av 1900-talet fört mig till Eskilstuna. Denna stad, belägen i det fagra landskapet Södermanland, hade man förtalt mig var väl värd ett besök, enär somliga byggnader ryktades vara hemsökta av såväl andar som gastar, ett förhållande som tilltalade mig synnerligt. Särskilt utmärkande i detta sammanhang var Tunafors fabriker, där det tillverkades gafflar och bordsknivar. Således styrde jag min kosa ditåt en ljummen juniafton för att utröna huruvida ryktena talade sant eller inte.

Fabriksbyggnaden visade sig vara en utsökt byggnation, påminnande om ett franskt slott. Byggnaden ägde tre våningar, utom centralpartiet, som begåvats med en fjärde våning. Från järnvägen såg man den pampiga byggnaden, och på dess baksida brusade ån, förseende smedjorna med vattenkraft.

Enligt uppgift var det centralbyggnaden som skulle hysa varelser ur en annan dimension. Med bestämda steg marscherade jag mot huvudingången och trakterade portklappen med vederbörlig pondus.

Endast tystnaden besvarade min propå. Så här dags på dagen hade alla arbetare slutat sitt värv för dagen och hela området andades en öde prägel. En koltrast lät höra sina kvillrande toner någonstans ifrån; ett lok pustade förbi och hov upp sin vissla; i övrigt var allt tyst. Jag grep med handen om dörrhandtaget och tryckte detsamma långsamt nedåt.

Dörren var olåst. Med ett knappt skönjbart gnissel, gled den sakta upp och blottade ett i det närmaste mörkt innanmäte. Utan någon som helst tvekan, steg jag in.

Förutseende som jag var, hade jag medtagit en lykta, vilken jag nu tände. I dess flackande sken, urskilde jag att jag befann mig i direktionsbyggnaden. Rakt framför mig ledde en trappa upp till de övre environgerna. På ömse sidor om den entréhall i vilken jag befann mig, ledde två korridorer vidare in i huset. Jag valde att ägna min uppmärksamhet åt trappan.

En väl byggd trappa ska vara så beskaffad, att den fot man placerar på första steget, ska vara densamma som lämnar det sista steget. Härvidlag hade trappmakaren slarvat. Jag placerar alltid vänster fot på premiärsteget, och förväntar mig att avsluta trappromenaden med samma fot. Så var icke fallet här. Det irriterade mig en smula att finna en så flagrant fadäs i ett hus som eljest syntes vara av en synnerligen gedigen konstruktion, men strax fick jag annat att rikta mitt intresse mot.

Ovanför trappan var en mindre hall. Motstående vägg innefattade två dörrar av tung direktionskaraktär. Till vänster om mig voro desslikes tvenne dörrar, medan väggen till höger om mig innefattade icke mindre än fyra dörrar i massiv ek. Från en av dessa, hördes ett mystiskt väsande. Försiktigt smög jag fram och lade örat mot nyckelhålet. Nu var det tyst därinne. Varsamt lät jag fingrarna gripa tag om dörrvredet och begynte öppna dörren.

Ett svagt ljus silade in genom ett fönster täckt med en sliten tyllgardin, och bäddade in rummet i ett gråaktigt dis. Framför fönstret var placerat ett skrivbord av icke oansenlig storlek. Framför detta i sin tur, stodo ett par besöksstolar med höga ryggar, vända mot mig. Från en av dessa hördes ett ljudligt väsande.

Sakta smög jag mig fram mot stolarna. Hela tiden hördes detta besynnerliga ljud, som gjorde mig högeligen konsternerad.

Efter en tidsrymd som var i det närmaste oändlig, var jag så framme vid den stol varifrån ljudet kom. Så här på nära håll var det än mer kusligt. Försiktigt tog jag ett steg framåt, och vände mig om mot stolens framsida.

Där stod ingen att finna! Aldrig hade jag väl varit så förbluffad. Stolen var tom, men det underliga ljudfenomenet präglade ännu rummets atmosfär.

Jag böjde mig ner och undersökte utrymmet under stolen, men icke heller där fanns något att upptäcka.

Förbryllad slog jag mig ner i den intillstående stolen och började fundera på saken.

Varifrån kom lätet? Nu verkade det som om det hade flyttat sig, och ljöd nu från den öppna spisen, vilken var belägen i hörnet till vänster om dörren.

Jag reste mig upp och stirrade stint mot spisen.

Med ens rasslade det till i sotgången, och en makaber varelse gjorde entré.

Aldrig hade jag väl trott, eller ens anat, att sådana skepnader kunde uppenbara sig. Utseendet var av en sådan art, att det är nästintill omöjligt att beskriva. Jag kan blott omnämna det som vederstyggligt, och då är jag ändå mild i mitt uttryck. Varelsen svävade fram genom luften och gjorde utfall mot mig, oupphörligen utstötande ett hest väsande. En amper odör vidlådde dess andedräkt.

I den händelse uppenbarelsen hoppats att jag skulle låta mig skrämmas, hade den grundligt misstagit sig. Snabbt tog jag tag i den ena stolen, lyfte den framför mig och hanterade den såsom en lejontämjare hanterar sitt främsta verktyg. Und hast du mir gesehen; besten vek undan och tog sin tillflykt till spisen. Lättad ställde jag ner stolen och satte mig att kontemplera.

Hade jag emellertid inte hunnit långt i mina tankegångar, förrän stolen började rista, för att strax därpå välta framåt och kasta mig huvudstupa ner i parketten.

Med alla fakta i åtanke; om än inte rädd, men lätt konfunderad, beslöt jag mig för att det nog vore en stor fördel att lämna rummet. Med aningen raska steg, tog jag mig fram till dörren. Till min stora förvåning, fann jag den låst.

En tämligen prekär situation låg nu för handen: inlåst i ett rum med en levande stol av direktionskaraktär, samt därtill en obestämd, mycket opålitlig skepnad.

Jag lät blicken svepa över rummet och begrundade situationen.

Då knackade det på dörren.

- Hallå!

En uppfordrande stämma ropade, samtidigt som en nyckel rasslade i låset. Med ens gick det upp för mig, att jag de facto obehörigt uppehöll mig i byggnaden, ett förhållande som säkerligen inte skulle ses med blida ögon av vare sig fabriksdirektionen eller ordningsmakten. Kvickt släckte jag lyktan, trippade skyndsamt fram till fönstret och slank in bak gardinen.

Envar som befunnit sig bakom en dammig tyllgardin, vet att det finns behagligare platser att vistas på. Förutom den unkna doften, är halten av diverse flygfän ymnig vid tiden för hägg och syren, och förorsakar onödigt lidande i form av bett och stick av mångahanda slag. Detta fick jag bittert erfara, där jag stod och i dunklet, och genom gardinens glesa maskor, med hjälp av det inströmmande ljuset från korridoren, försökte utröna vad som nu skedde i rummet.

En kraftig man i arbetskläder gick runt och lyste med en lykta i alla vrår. Jag antog att det var fabrikens faktotum eller något liknande. Som för att muntra upp sig själv, nynnade han på en sång. Jag försökte stå så still jag bara kunde, och bad stilla till högre makter att han inte skulle upptäcka mig i min besynnerliga position.

Mannen tog två varv runt i rummet för säkerhets skull, varpå han slog sig ner i den pompösa stolen bakom skrivbordet och lade fötterna på bordet. Så trevade han med handen innanför skjortan och drog fram en liten putell, vilken han satte till munnen och tog en klunk ur. Strax därpå övergick han från att nynna till att sjunga, tämligen högljutt. Med anledning av detta beteende, drog jag slutsatsen att han, jag och den vederstyggliga, voro ensamma i huset.

Underhållningen i fråga uppskattades tydligen inte av de spöklika makter, vilka hemsökte byggnaden. Bortifrån spisen hördes ett misslynt väsande. Mannen hörde tvärt upp med sin visa, drog ner fötterna från skrivbordet och såg häpet mot spisen.

Därifrån trädde nu återigen fram den märkliga gestalten från en annan värld, och visade med all önskvärd tydlighet att den var i högsta grad förtörnad.

Med stor hastighet svävade den fram till den stackars mannen, vilken satt med gapande mun, och utförde en uppvisning som skulle gjort en aviatör grön av avund.

Så, plötsligt, blev det fart på herrn bakom skrivbordet. Likt en pil skjuten ur en pilbåge, störtade han upp från stolen och var snart ute genom dörren. Jag, i min tur, passade på att följa efter i kölvattnet, med förhoppningen om, att i det fall han skulle upptäcka mig, skulle uppfatta även mig som ett spöke.

Under vilda skrik försvann mannen bortåt i huset, medan jag med stora steg förpassade mig nerför entrétrappan och ut genom porten.

Således lades ännu ett kapitel till mitt rikhaltiga liv, som ännu inte på långa vägar var renons i äventyr.



Hela berättelsen är bara att betrakta som en språklig lek, och har inga som helst litterära ambitioner. Det vore ändå roligt om någon har synpunkter på språket. Finns där felaktigheter i språkhanteringen (det är jag övertygad om att det gör) vore jag glad om ni påtalade dessa för mig.