Det var en gång en sköldpadda som såg förskräcklig ut. När han visade sig sa alla HU, så att han skulle förstå detta, och BU, för att han åter skulle trycka in huvudet i skalet.

Detta var dock ingen bra idé för då såg han inte vad han gjorde. Så han bestämde sig för att endast leva om natten, då alla andra låg och sov, vilket var oerhört trist och tråkigt. Men han vande sig långsamt och var alltid noga med att stoppa in sitt huvud så fort någon kom förbi.

Åren gick, och det gjorde väl inte så mycket, för tiden är skonsam mot sköldpaddor. Men så en dag blev han förälskad. Det var en vacker sköldpadinna vid namn Tuva. Fast vad skulle han göra nu? Hon sov på natten då han var vaken och tvärtom.

Ingenting höll längre. Hans värld kolappsade under sin egen tyngd. Så nu var det bara en dag som skulle hjälpa. Dag måste bli natt, upp var tvunget att bli ner och det gick inte längre att gå sidledes.

Så han klättrade upp för ett berg och så rusade han ner liksom för att få fart. Snyftande lätt för sig själv undrade han vad alla skulle tycka.

När han kommit ner i dalen där Tuva var (nossa nossa) tog han mod till sig och började prata med henne. Och hon log. Och han log tillbaka. Vilka vackra sköldpaddor, sa alla som passerade dem.

Inte för att han brydde sig. Han hade själv sett sin spegelbild i sjön senare den dan och det glittrade och glänste om den.