Låga tankar och höga murar
En vanmakt som ständigt ligger och lurar
Kärlekslösheten breder ut sig
Drabbar dig, drabbar mig

Tårar som bränner fast på kinden
Hukande kroppar i den hårda vinden
Ett själens vinterlandskap
Med tilltagande bitterhet i smak

Men lågan brinner därinne alltjämt
Och tröstar barnet som blivit skrämt
Den skall bli till en än större flamma
Som vill omsluta och omfamna

För när illviljans och girighetens ljus
Har tömts på sitt självrättfärdigande rus
Stiger en vit liten fågel upp ur aska och sot
Och vill skapa försoning och bot

Den har länge väntat under jorden på sin tur
För att befruktas av den ande som den kommer ur
Nu slår den ut sina vingar mot en annorlunda vy
I en värld som vill bli återfödd och ny