Vetgiriga ögonblick lämnar ensamhetens spår
efter sig, och chillar med utandningsluften.

Sedan är allt glömt,
och jag andas in igen.

Saknaden vänder sig hastigt om
för att få veta vad det beror på.

Förgäves.

Jag borstar fort bort saltet från mina axlar,
då allt jag begär är gratis

men ouppnåeligt.

Därför sover jag, fast jag inte vill
och sörjer inte, fast jag vill.

Därför,

bara därför.