ruinerna är borta,
deras blodstänkta väggar, rostiga metall,
bilderna,
tankarna bakom,
odödligheten och den dömande djävulen,
borta.


precis som caféet,
jag stod där ensam den natten,
saknade det förflutna,
nattens ljud och tystnad hängde tungt över mina axlar,
..märkliga tankar,
saknad och självförakt förenade i perfekta proportioner,


vi talade om tider när vi var barn den kvällen,
personer som gått under av livet, en del tog beslutet själva,
vi satt ute på sjön med metreven i,
det där vattnet är magiskt..
man vill minnas det som är viktigt,


nu saknar jag tiden att spendera,
nu rusar livet förbi,
pengar,
räkningar,
dagis,
jobb, hus, bilar,
besvikelsens dystra monotomi,
märkligt att man kan längta till lugnare tider,
när lugnare tider innebär kortare tid

kvar.