De två koltrastarna sitter som dödsklädda livstidsänkor på den elektriska ledningen och ljuger på italienska och i luften flyter oliv och cypress. Det rinner som saft av blodapelsin då solen går ner mellan moln och berg, och jag är inte lycklig, jag är inte olycklig, jag är. I munnen rör jag med tungan runt på kvardröjande smaken av tryffel och torkat vildsvin och vill hålla fast känslan av tortellini lagd mot gommen. Då jag blundar ser jag de medeltida stenstäderna som skred på bergssidorna; om nätterna utlagda som dyrbara smycken. Jag tittar ut över staketet: det är inte säkert att det i den sprättiga gången hos den unge italienske mannen bor en fascist; det är inte helt klart att damen med de blanksvarta skorna och det lila håret samt det självbelåtna lilla skrattet är fascist där hon står med mynt i ena handen och tre små aprikoser i den andra. Inte här inte där inte på Linnégatan, inte i Umbrien. Ett vet jag: Madonna avbildas aldrig som vuxen. Det är för varmt.