Känslan kan inte ens beskrivas, tror att det är något mellan oss två.
Det känns som att kunna beskriva hur det kändes, kan bara beskrivas med blick, känsla och andning mellan oss.

När jag såg dig, det är som att luften gick ur.
Det var som att världen stannade, som att livet försvann ur mig, medan det återgavs igen.

Det var så länge sedan vi sågs, det var så många saker som vi sa till varandra utan att använda ord.
Jag vill kunna beskriva det hela med ord, enbart av egen självisk åtanke.
Jag vill spara den, jag vill spara bilden av dig och mig.

Det går att sakna, åtrå, älska, känna, röra,se.

Sedan går det att finnas, att leva, att se solen lysa över oss en ljummen sommardag i Juli.

Inte ens när jag stått så nära och vart med om att vara så nära en människa fysiskt, har det känts så nära som att enbart se på dig, och veta i hela min själ vad du vill säga till mig, och jag till dig.