det var en sån kväll. du vet , en sån kväll. då allt levde. jag levde, vi levde.

vi gick i staden, gatorna runt. förbi stället där du alltid kliver på bussen.
men nu har den slutat gått, för länge sen. det är sånt jag vet att du stör dej på, att du är en person som vill ha koll. du vill veta, vart natten ska tillbringas. för du vet att nästa buss inte går förens om minst tolv timmar. men tänk inte på det, du lever ju.

jag får en klapp på axeln, det krävs koncentration för att se personen i ögonen. men det går, och hela världen slutar snurra för en sekund, eller kanske är det tvärtom. världen snurrar som aldrig förr och jag lever. lever som aldrig förr. det är lycka.

jag ser in i de vackraste ögon jag sett och marken försvinner under mina fötter. men jag fångas upp, av ägaren till ögonen. jag frågar vart de andra är, och får till svar att de gick i förväg. jag frågar vart, och känner att jag själv inte vet vart jag är riktigt. men jag är lugn. förvånansvärt lugn. rösten viskar lugnt att de gått hem till någon de träffat. vi går bestämt efter. men kommer efter några steg på att vi inte vet vart vi ska. jag famlar upp min mobiltelefon för att ringa, men kastar den hårt i marken efter att ha slagit in fel nummer ett antal gånger. jag får hjälp, och snart står vi i en hall, några kvarter bort, omringade av en jättehög med skor som säkert närsomhelst kan få fötter och springa emot oss för att bita oss, det är sådant jag tänker på. men säger till mig själv att lägga av, nu är jag ju bara larvig.


inne i lägenheten är det full aktivitet. i ett hörn försöker sig någon på att
spela gitarr, men personens händer och strängarna passar inte riktigt ihop. det vill sig inte, kanske är det bara ikväll, det kan jag faktiskt inte avgöra. men jag ser i hans ansikte, han är glad, och han verkar tro att det går bra. Och de andra runt omkring sjunger glatt med i sången. I otakt, men vad gör det. Vill man lyssna på musik i takt kan man ju faktiskt lyssna på en skiva. Man har ju faktiskt den valfriheten. Jag har kommit på att jag älskar att studera männsikor, att få en liten inblick i någons liv. Om så bara för några minuter. som när man sitter på spårvagnen och sätter på sig hörlurarna, men utan någon musik, bara sätta dem på huvudet så att folk runtomkring ska tro, tro att man är helt inne i sin musik. När man i själva verket sitter och lyssnar, och målar upp bilder om hur personen har det hemma. Vad åt egentligen tjejen i den rosa mössan till frukost? Är hon en grötmänniska? Undra om hon är påväg hem, kanske till en vän. Och kan den där personen verkligen sitta och äta ur godispåsen sådär ostört när han eller hon är ensam? Sånt kan inte jag, folk kan ju tro att jag alltid äter godis. Men är jag med en kompis, då är det helt okej, till och med kul att äta godis då.

Lite längre in i lägenheten sitter det en tjej och en kille och konverserar i ett fönsterbräde. Ett sånt fönsterbräde som jag alltid velat ha. Stort och som man kan lägga kuddar i, och sedan sitta där varma dagar med en bok i handen. När jag tittar närmare ser jag att lägenheten är snygg, väldigt stilren och snygg. Ljus, stor och luftig. Här vill jag bo. Undra vem som bor här egentligen. Det är nog en konstnärssjäl tänker jag och ser mig storögt runt.
Paret i fönstret verkar vara i full färd med att lära känna varandra med frågor som vad den andre gillar för godis, hon säger att man bör älska choklad medan han.