Det är bäddat med fågeldun och påfågelögon, det luktar trä om allt allt. Man klär om tresitssoffan och bonar golvet, lackar om stolarna, tar sig vänligt leende om ryggarna. I trädgården har någon hängt blå folieslöjor mellan cypresserna och man har ställt fram väldiga träbrickor, ådrade, ek, med exotisk frukt; mango, papaya, guldkiwi, röda bananer, pomelo. Jag tror jag sätter mig ner, fumlar, vet inte om jag ska öppna gylfen men börjar i alla fall öppna askar klädda med lila sammet; jag fingrar på smyckena, ädelstenarna, silverarmbanden som det står Teresia på; häller upp en kanna blänkande guld åt solen som stänker ner sina strålar i en damm med matt karp. Men jag vill inte jag kan inte jag kan inte jag vill inte.
Man har lagt mig i plast. Kapat hälsenorna och vid knävecken, stuckit ut ögonen, ryckt ur tungan.