Jag vandrar längs vältrade trädens gata,
de fallna soldater som ståtligt stod
i givakt medan deras löv sken som en rustning--
deras skrud briljant som vackraste stål.
Vart är de nu? Dessa jättar ligger
spridda över marken som fallna löv --
skrumpna och bräckliga de knastrar under
foten när jag går nedför den dunkla avenyn.
Jag hör någonstans bortom kalla vinden,
en näktergal sjunga sin mjältsjuka strof.
Vet han att världen fallit? Vet han att
mitt öra hör hans konsert och fyller
mig med hopp om en ny värld? En ny värld
som växer sig mäktig och farlig igen.