Din rygg som en fuktig vägg där jag trycker in mina klagolappar
i alla springor.
Jag vet att jag grät dig fram till gränsen
och jag såg när den
brast
och jag lägger armar om dig,
jag viskar lugnt och förståndigt,
ringer myndigheter och insisterar
jag håller i händer på psykakuten,
jag klappar, påminner och strukturerar
med en eftersmak av
skuld.
När förlåten trycker mjuka nålar genom huden
och förlåten spänner bälten över bröstet
när förlåten bara blir
förlåt, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt
förlåt, förlåt, förlåt, förlåt
förlåt, förlåt
du är det finaste jag har
och jag tog i sönder dig.