Ålderspatent
på hjärtat
för du har inte hållit i
tillräckligt många trådar
för att se mönstret än,
för du har inte kommit tillräckligt långt
för att få stanna upp än
och du trillar genomlänges
ner
i
ett
övertramp
och inte veta vart helvetet börjar
och framtiden slutar
bara intryckt
i ett mellanting av ingenting
för det har inte torkat
bakom öronen än och du skulle sluta gråta
dig fuktigt döv
om du bara kunde
och dregla ner i lakanet som stinker av
hårspray och näsblod
och rivet fladdrar sina
söndersmulade malvingar
över underarmarna
när huvudet går
om och
om och
om på tomgång
och du inte vet för vem
du är duktig längre
för det finns inget ansvar
i dosetterna, inga bokade tider
kvar
och tanken att hur mycket du än försöker
växa upp
kommer du aldrig få plats
i den verkliga världen
och du fyller dina tomrum
med storkok
och vänder alla slantar i händerna
för att äntligen få ett ansikte
vänt mot dig.