Du står ensam kvar dina
ögon så fyllda av förtvivlan.

Jag känner din rädsla andas
genom huden.

din älskade valde att lämna
25 år av era liv därhemma.

Jag hamnade på din väg av
sorg men mitt hjärta är själv
som ett öppet sår.

Ärrad av livets hårda manöver
vill jag ändå inte släppa taget
om kärleken som jag så innerligt
behöver.

Läk min vän men vi är inte
redo än att utforska varandra.

Jag ger dig min tröst jag ger dig
din tid

och när du en dag slutat
sörja kanske våra liv kan ta
en ny början. Rozsi