Kvällsvinden hade tappat sin frost och vårens första värme trollade bort smärtan från frusna fingrar och tår och männens skägg denna kväll var inte längre vita. Denna första av vårens frestelser brukade kallas väktarens andedräkt och kom från den store anden som rådde över allt liv, även årstiderna.

Solens röda strålar avlöstes av en rödgul, varm mångubbe med ett märke i som en tydlig mörk skugga. Det skulle kunna vara den store andens fingeravtryck. Aja vaknade plötsligt och tittade frånvarande på sin mor. -Vad är det min älskling? Frågade modern. Moltas och den store mannen vill att jag kommer till ledartältet nu! Sa hon med bestämd min.

Tolv dygn hade passerat sedan striden vid floden. De män som kunde läsa snöns hemligheter och skogens tecken skulle också känna till de knappt märkbara skiftningar som Tunir, Delmurs hustru, placerat för att visa vägen till de ungefär tvåhundra, de flesta kvinnor och barn som flytt genom skräcknatten in i mörkret mot skogslandskapet och nu gömde sig nånstans vid bergets fot.

Det slitna skinnet som bränts med bilder av världen i vilken de kämpade och levde sina liv, rullades nu ut på golvet mellan två stora eldar i ledartältet.
Denna karta brändes vid en eld som tänts när Pano var barn.

-Om de är tagna av det onda svinet och slagna i trälskap vet jag inte vad jag skall ta mig till, sa Delmur. -De kanske är döda både Tunir och folket.
-Resbjörn vädjade till Delmur att behålla lugnet och även Moltas och hans storvuxne vän grindlyftaren instämde med deltagande blickar och ord.
-Hon kommer säkert till rätta, sa de och Delmur kände sig utvald att ha dessa män till vänner.

Han samlade sin styrka, stängde av hopplöshetens tankar och öppnade sina sinnen fullt ut för att frigöra det öppna tänkande och den list han var fruktad och känd för.

Sam och två unga spanare återvänder från utkiken och korgarna i svarta trädens toppar före natten och vi måste vänta för att få veta vad de sett innan vi går mot bergets fot, sa Pano. Delmur mötte hans blick och nickade medhållande samtidigt som tre kvinnor kom in i tältet.

Leva gick först och stannade mitt i tältöppningen och bugade mot far sin, Delmur öppnade sin ena hand som gav omedelbar tillåtelse att komma in och svärdbärarna i öppningen steg åt sidan.
Held kände sitt hjärta hoppa i bröstet när han nu såg henne igen, Delmurs yngsta dotter. Hennes hår glänste av månens guld där hos stod i tältöppningen.

Den andra i ordningen var Kara, hennes äldre syster och den sista i ledet var en äldre kvinna som puffade på de andra att skynda sig in. Hon bad inte om tillåtelse av någon att komma in och det räckte med en blick för att för att vakterna bugande drog undan skinnet vid ingången. hennes namn var Mira, hon var Panos hustru och hon bar ett flickebarn i famnen.