Ett svagt regn fyllde skyarna och gav både ansikten, tältdukar och blänkande vapen en glänsande hinna. Ledartältets eldar fräste av fuktig ved och samlingen av människor började bli väldigt otåliga och de kände samtliga oron växa.

Delmur, Resbjörn och Pano fortsatte dryfta olika scenarion om vad som kunde hända i öppen fältstrid kontra skogsstriden som de flesta tyckte var att föredra. Moltas och några av de andra instämde och hade idéer om skydd av kvinnor och barn.

Gång på gång lät Pano ögonen falla på tältets ingång och skiftade blickar med vakterna där som ännu inte svarade med jakande ögon som sökte i mörkret utanför.

Månen tändes mellan molnen och regnet verkade ha tömt himlen på droppar när en Berguv hoade alldeles ovanför Tältet. Alla tystnade då de såg den majestätiska fågelns nästan vita vingar skimra av nattens silver genom tältets två stora rökhål. Många av de församlade stirrade förskräckt, som om de såg en av andens utsända...ett mummel ställde frågan -vem hade kallat fågeln hit mitt i natten?

Delmur vände sig mot elden och precis som Pano kände han paniken växa. Tunir, barnen och Sam var alla bortom handlingens och deras starka armars möjliga skydd och räddning.

De övriga vände sig plötsligt mot Aja som nu gnolade Sams visa med vilken hon somnat tryggt många gånger.

-Nu kommer sam, sa hon knappt hörbart vilket genast fick Vidar, fadern och Luna modern till Loe och Ven att söka styrka hos den lilla flickan.
Aja tittade glatt på dem och sa -en av era söner har kastat för livet och länge skall de leva. De kände hoppet komma från den lilla.

Delmur stirrade tomt mot det mörka rökhålet...-Tunir har ingen mat att ge barnen...
Aja.. sa han tyst..nästan bedjande..är de.. i livet? och alla församlade stirrade på den lilla flickan i Miras famn.

-Det finns fisk i grottans djupa vatten och utifrån syns ingen eld, sa Aja. Dina barn sover mätta och trygga inatt viskar pojken i bergen.

Då kom Sam, Ven och Loe inrusande genom tältets öppning och utan att stanna gick de fram till Pano, böjde sig ner för att berätta vad de sett under natten och vad som hänt.

Då Sam tog till orda kom berättelsen för allra första gången som under kommande år aldrig avslutades och följde andra ord om hjältedåd och mod vid lägereldarna. Skräcken växte igen då Wethgrias och hans överlägset stora antal krigare och deras tomma ögon och hemska grymheter åter igen påtalades.

Vens kast under den store väktarens andetag var inte mindre än 44 steg mätat av Loe genom den blodiga snön som sakta börjat smälta den natten. Yxens huvud var svårt att få loss och dess spets stack ut genom bringan på den store krigaren, berättade Loe.

Den hade alltså gått rakt genom mannen! Viskningarna växte till ett muller då Moltas menade att denne "mannens styrka" måste komma från anden.

Ledarna runt elden vände sig mot Vidar och bugade. Några av de äldre kvinnorna tittade med avund på Luna som rakryggat ignorerade detta och log stolt mot båda sina söner.

Då natten gick mot morgon var kylan tillbaka med torra storväxta vinterflingor från andens himmel. Nu lämnades lägret och männen gick mot berget och skogen som väntade dem med gömda kvinnor och barn.

Då Ven tog sin plats vid sidan av sin far och bror tittade unga män på honom utan att våga möta hans blick. Kara såg länge efter Vens svarta hår och kraftiga axlar med en oro hon aldrig tidigare känt. Trots att männens ryggar snart försvann in i snöriket bortom synhåll fortsatte hon länge att titta mot berget.

Kort därefter gick den röda solen upp och då hon blundade mindes hon yxan han bar på ryggen.