Det rasslar till i mobilen, som en orm mot bordet. På displayen står någon variant av förlåt eller om det den här gången var ett budskap om att jag borde lida av att hon lider. Hon som jag, först avvecklat inne i mig, och därefter avslutat helt, med de ändamålsenliga orden placerade rakt fram, på bordet, mot och med tiden förhoppningsvis sjunkande rätt in i henne, som ett stickvapen (så fort jag släpper handtaget är det hennes kniv, ungefär som att min kuk också en gång var hennes, fast tvärtom). Alls inte som spott, utan bara enkelt kliniskt; tvättade ord. Jag tänker kristallklart innan jag somnar om där på soffan med kläderna på att när hennes kropp står pressad mot vardagsrumsfönstret, eller hon ligger utsträckt över sandlådan på gården, ringer jag polisen. För så är det ju, jag är ingen Ingmar Bergman, jag är inget geni, jag är med en i taget, och jag har bara, på denna jorden, i denna tiden, i detta landet då rönnbären lyser som tjeckiska hormunnar, som godis, som rop, avslutat en människa i mig, inne i. Hon lever ju vidare med sig i sig, vilket är trösterikt för människan i mig (jag vill ju vara mänsklig).

*

Igen: mobilen, skallerormen rasslar till. Jag vaknar, fumlar freudianskt bort meddelandet innan jag hinner läsa, reser mig snabbt, drabbas av en plötslig och outhärdlig smärta i ena låret, rasar i golvet. Mitt tonårsbarn kommer in från köket, ser sin pappa vråla och sprattla på trasmattan. Jag stöter ur mig korta kommandon: ge mig kudde! Lyft benet! Han famlar med mina kroppsdelar och med de mjuka material han förmår rycka åt sig och han säger herregud och han är ivrig och hjälplös och han rör vid mig som vore jag en möbel och han säger herregud två gånger till. I mig strömmar, samman med den huggande smärtan och en snabbt förbisvepande tanke om slagrördhet, en jublande glädje över hur illa rustad han är, barnet mitt, i konsten att ombesörja mig, hans pappa.

En kvart senare när jag, efter att ha hasat mig runt soffan baklänges och via ryggstödet dragit mig upp och klätt av mig för natten, ja, lagt mig på riktigt i sängen, dock instinktivt i ett slags halvfärdigt framstupa sidoläge, stryker jag med ena handen över min andra. Det tar inte så lång stund, två tre timmar kanske, innan jag känner för kaffe, en nattår i mörkret i ensamheten, med de väldiga träden som vajande djur utanför fönstret. Jag kan bara stilla se på hur min hand sakta börjar smeka koppen, förundrad