Kalenderhöstens första onsdag.
Havsutsikten är klar, seren.
Solstrålarna skimrar dallrande,
glittrar i sundets lugna sjögång.
Jag sitter på strandklippan.
Sommaren falnar bakom mig,
framför mig förebud om
höstens inmarsch.

Landkrabbans farkost
går med sakta fart mot havet.
Vemods tider nalkas, nu kan man ännu
återvända till den sköna skärgården,
till sommarminnens öppna hav,
till friheten för en stund.

Vita molnlockar och –remsor
plöjer på himlavalvet:
Jag tittar på ett naturens konstverk,
en död strandtall vid mig.
Ett urgammalt träd, upplevt säkert
många stormar under sin tillvaro.
Torrfuran står utan barr utan bark.
Patina på träytan, röd, blankslipad,
iögonenfallande, fängslande!
Jag berör dess 'hud', tycker om att smeka den!
Är det en illusion men jag tror att den tycker
om min beröring!
Trädåldringens robusta grenar
sträcker sig mot det blåa, kramar skyarna.

Vid vatten nere i stranden kluckar små
böljor dämpat, deras rörelse avtar
i sand på stranden. Vattenbrynet ligger grönt.
Strandens hängbjörkar står ännu i sina
gröna sommarskrudar, kvistarna
gungar avspända i sjövindens takt.
Strandsäven generar sig en aning
sitt gulnande, sävbilder med sina
fåfänga blomtofsar speglas på grönt vatten.

Ett kråkpar glider framåt i motvind
med bara få vingslag är de över sundet!
I höstväder hörs knappast fågelljud mera!
Flyttresor söderut pågår som bäst.
Jag känner mig en aning övergiven
i min själ!

© Heikki Hellman 2013-09-05