Det var svartögon och nejlikor, liljekonvalj och ljung. Blomstermästaren hade det mesta. Och tiden gick. Det fanns inget utrymme för blommor hos folk, så det gick inte att dela med sig så som han hade tänkt. Men i hans inre marknad steg växterna i värde. De blev hans vänner som han pysslade om. Och det var ingen som vissnade, utom när han sa att det var dags.

Så kom det in en man till butiken och sa: Det här kan du inte sälja, inte konstigt att du har så få kunder. Jag har redan sålt allting till en miljonär på västra sidan, så de är inte till salu. Så du är alltså en lurendrejare också, det ante mig, du om någon misstänkte jag sedan länge.

Då blev blomstermästaren arg, han såg att han inte var så bra på att ta hand om växter som han trodde. Mannen lämnade butiken och mästaren tänkte att det var gott för han hade tänkt säga något spydigt tillbaka.

Så han sparade sig till nästa säsong eller kanske nästnästa med att uppfinna världen på nytt i sin lilla butik söder om konsum. Det finns ingen jag känner som vet exakt var den finns, för den är svår att lägga märk till om man inte går uppför gynnareberget och tittar ner i dalen noga, men mitt i allt detta upptäcker att man nästan trampade på en besynnerlig näva som varken var vacker eller ful, ordinär eller speciell, utom just det att den fanns i ens närmaste närhet.