I nattens dova mörker

under tystaste timmen

satt den still

i högsta tallens topp

dimslöjorna tätnade

över hedar och tjärn

inget rörde sig,

endast en svart blick

antingen sökte den

eller så bevakade den

människorna

som sov tryggt i sina hus

vingarna glänste svarta

klorna starkare än järn

ett byte,

rev den lätt i slamsor

den sökte en grav

bortom horisonten

var den fanns

visste ingen levande

innan gryningsljuset

flög den återigen, iväg

med ett vasst skri

ekande över bergen

en Nattramn

utan ro, utan bo

skild från de döda

ett väsen

ingen vågade se

ingen vågade möta

men

för somliga

förblev den

trots allt,

en vän av tröst