Isdimman rörde sig som ett hungrigt vattenfall in över berget och med svårigheten att se ökade orsakerna till rädsla och oro bland de som nu vandrade in i skogen och sakta stegade försiktigt mellan de svarta granarna. Dessa var enorma och tycktes följa de små människorna med dolda blickar överallt.

Ven, Sam och Eirik hade betts hålla ett öga på den släde i vilken Mira och Aja befann sig. Stora krigare och svärdbärare runt henne skulle dra till sig uppmärksamhet om de blev anfallna och hon skulle kunna bli dödad eller bortrövad.

Moltas och hans storväxte vän skulle i sin tur vakta över smygfolkets nye hjälte, Ven, Sam och Eirik som gick närmast vid sidan av släden. Då Aja vaknade till log hon mot Eirik och verkade fascinerad av bågen han bar. Ordern var given om någon, vem som helst försökte nå Mira eller Aja, döda.

Med dimman kom kylan och sen den tunga tröttheten. Sömnlängtan frestade och fanns hängande i varje mänskligt andetag. Panos kunskap om bergen som han växt upp i och nästan samman med under alla levnadsår var ovärderlig. Han gick främst och ansvaret vilade på honom som vägvisare att de skulle nå fram och undsätta Tunir, barnen och de andra. Dimman var så tjock att man endast kunde se ett par meter framför sig.

Wethgrias flinade överlägset och triumferande när nästan ytterligare 1000 man anlände söderifrån. De bjöds Mat, dryck och slavar till belåtenhet och skriken var många i lägret. Människor behandlades värre än boskap medan spåmannen log ondskefullt och bugade åt sin konung.

-Vi kommer att vara över 400 som smygande möter dem i bergen och då skall vi knipa flickan och spika upp deras ledare på pålar!!-Ett stort jubel följde bland de allra närmsta där de stod vid eldarna i det mäktiga kungatältet. "Den vite" som spåmannen kallades sade sig kunna se flickan och de c;a 80 krigarna färdas in i skogen som nu dolde dem. -De har satt pojkar att vakta henne! sa han och skrattade högljutt!.