Du mumlar för dig själv i korridoren
svänger lätt på höfterna där du går
du ramlar in andra världar
lämnar mig utan ett ord

dina steg sopar bort mina spår
förändrar allt som var
jag blir ensam kvar vid dörren
mållös och alldeles stum

Dina lockar glänser i solen
de hänger under allt regn
i dina lockar vill jag gömma mig
glömma bort hur allt egentligen är
begrava mina händer, mitt hjärta, min själ

men det är så svårt när korridoren ekar tom
och utrymmet mellan dig och mig
så ofta är alldeles för stort

du är omöjlig att nå
en stjärna i en avlägsen galax

dina ögon smälter bort
alla andra tankar
jag nånsin haft
för med din blick i min är jag allt och inget alls

jag backar ständigt
2 steg fram 1 steg bak
kommer aldrig nånvart
bara undrar vem du var

dina axlar gömmer spår
av alla tyngder de fått bära
men de sjunker aldrig neråt
står alltid lika rakt och högt

ditt skratt lämnar inte rummet
förren långt efter att du har gått
dina händer viskar hemligheter
möjligheter
som mina händer så gärna vill ta emot

dina ben är långa
skulle kunna ta sig vart som helst
men det enda jag vill veta
är om jag får följa med

för du går i korridoren
men din blick är så disträ
du är någon annanstans
och jag undrar om du inte lägger märke till någon
eller om det bara är mig du inte ser