känslan av klaustrofobi
i min egen kropp
ibland får jag lite svårt
att andas
det är för trångt
och det känns lite
som att bröstkorgen
krymper
när jag tänker på dig

jag vet inte
vad det är
jag älskar ju dig
varför känns du då
snarare som ett hinder
än en möjlighet

längtar efter
spänning
efter nytt
samtidigt som
jag tycker om
att känna dig
ut och in
samtidigt som
jag tycker om
att vara din

men det är just det,
det med att vara din
jag tror att jag alldeles för mycket
vill vara min
min egen och ingen annans
ensam ensam
jag måste få ramla och söka och hitta och ramla igen

det är sån trygghet
att ha dig
som plockar upp mig
hur illa skadad jag än är
som är med mig i lycka
och misär
men samtidigt
glider jag isär

vet inte vad det är
för fel på mig
du är det bästa
som någonsin hänt mig
ingen har gjort mig så lycklig
som du
kan jag sluta klyva oss båda
itu

men jag kan inte sluta
i mina tankar har vi från början haft ett slut
men jag vet inte vilken väg som leder dit
hittar varken in eller ut
vill att du ska vara min
vill inte bli kallad för din
är inte rättvis
rättvisa
är det ens något
som existerar
i kärleken?

skulle aldrig kunna
lämna dig
skulle aldrig kunna
stanna kvar för alltid
jag är här nu
men du pratar om framtiden
om lägenheter
och australien
och stjärnfyllda nätter

du är min stjärna
visar mig ljuset när det är mörkt
men på något sätt
är det just mörkret som krävs
för att jag ska se på dig
annars är du skymd bakom horisonten
allt mer sällan i fronten

är jag en dålig
människa
för att jag tänker så här
vad är ens en bra människa
vilka regler gäller
när man är kär?