Då den ljusa morgonen steg
Likt en sofjäder i en kvinnas hand
Tryckte jag mig närmre
Avgrundens rand
Vålnaden ropade ; du är inte god!
-God nog åt den varvid din lidelse dröjer!
Jag kastade pärlorna och lät endast taglet hänga vid min hals..
I sorgens dunkla boning vandrar
återstoden av en kropp
väntades på soluppgång
Ty i den tvivlandes sinne växer blott törnen..

Låt mig leva, låt sången fylla mig
Med röda rosor som den första gång
Du lämnade fånget i min famn..

Du skamfyllda människodjur-
Ta dig ur dessa bojor!
Du är blott din egen slavinna
-Och intet och allt anar ej dina plågor..!
Ty för vind och kärlek
Spelar dessa föga..
Bryt upp nu, bejaka din kropp
Led den i glädjens ljus
Och återta regnbågarna
-Ty du vet himlens och jordens
skådespeleri
Där regn och sol dansar
Till tonerna av ditt skratt.