Castello knallade omkring i världens våtaste stad. De smutsiga bladen roterade likt elementarpartiklar i någons tvättmaskin. Dessutom hade Castellos uppdragsgivare valt detta nu till att utspela sig 31 år före 2013. Så det fanns ännu ej så gott om goretex-jackor, även fast de gick att hitta. Castello ville i varje fall bära sin rock, som han trodde var en "private detective overcoat". Skinnrocken var både gammal och svart, med närmast osynligt mönster i. Han kände sig som en tidlös sorts skalbagge i den - inget som avslöjade att man kunde fråga Castello explicit om de möjliga trenderna inför -83. För övrigt såg han snarare snäll än tuff ut. Blott under vissa gatlyktors guldbruna sken glimmade skinnets mönster fram. Mannen undrade huruvida Veronica hade någonting liknande i sina ögonvrår.

Veronica var den unga kvinnan som Castello vid hotellet hade sett avlägsna sig extremt hastigt. Som ett chockrosa penseldrag med massa gråa streck i... Hade hon varit drogad av något ytterst ovanligt? Visserligen ingick Veronica icke i spaningsuppdraget, men Castello hade svårt att låta bli. Flickan hade sett så oskuldsfullt vacker och förfärligt sliten ut samtidigt. Varken prinsessa eller punk, kanske precis däremellan? Från någons freestyle i förbifarten tyckte han sig urskilja "Strange Little Girl" med The Stranglers. Säkert önsketänkande, ty Castello kände ju redan till alla grupper som gått in i den neoromantiska fasen, och kunde konstruera lämpliga intryck.

Privatdetektiven hade fått med sig ett USB-minne i innerfickan. Det hade nu omvandlats till ett kassettband. Castello var orolig att det skulle trassla till saker och ting, eftersom kassetten var lättare att upptäcka. Å andra sidan kunde folk gå omkring med enorma maskiner under kläderna här. Hur hade Pressen och Polisen eller diverse pirater överhuvud taget lyckats använda kameror i smyg? En potentiell räddningsplanka bestod i att bildbevisen aldrig förelåg direkt på skärmen, emedan skärmarna lös med sin frånvaro. Like lite syntes som genom Castellos glasögon nu, där regnet sköljt tre dygn i streck. Han hade varken vindrutetorkare eller någon Toyota Camry att tillgå. Dock på lukten av ett salt tuggummi kände detektiven hur någon hade skuggat honom i hela tre kvartér redan.

Impulsen dök upp att smyga in på närmsta biograf, för att lugna nervsystemet med lite Blade Runner alternativt E.T.. Emellertid skulle förföljaren kunna hinna skaffa förstärkning lagom till filmen var färdig. Lika bra då att vända på skorna och konfrontera figuren omedelbart! Det visade sig vara Veronica. Castello trodde knappast sina glasögon, trots att det faktiskt gick att ana hennes skepnad bortanför de största regndropparna. Den unga kvinnan vinkade! Inom några hisnande sekunder hade Veronica kommit ända fram till Castello.

En undran bar hon på sina söta, salta läppar. Hade detektiven händelsevis sett till en minister som strök omkring detta hotell? Ministern hade gjort upp med Veronica om att mötas i krokarna, men nu föreföll han som bortregnad. Eller så tordes ministern helt enkelt inte ta några risker sålänge Castello spankulerade längs dessa gator... Veronica bad om detektivens överseende. Det var hemskt viktigt att hon fick träffa ministern. Hon lovade att de inte skulle hitta på något kriminellt. Castello bara nickade och gav Veronica en klapp på hennes ena, nakna axel. En minst sagt våt hårslinga hade fallit ned där.