Ett tveksamt duggregn sökte vindrutan som om en fuktig andedräkt och trafikljusen sjönk in i de grå molnen vid sidan av Statoils piedestal av nattljus. Hennys händer spändes runt ratten i ett försök att hindra magens berg och dalbana som kastade hjärtat i ett skutt av glädje.

Jag älskar! Tänkte hon så tyst och mjukt i ett förlorat hopp om att smyga förbi sig själv med sanningen. Regnet tog till och öppnade molnens kaskader. Vattnet verkade levande och plötsligt dansade den svarta vägbanan som skugglika ränder från en gammal stumfilm. En av gångbroarna sträckte sig mellan områden där gamla hus lugnt vilade och vildåkern där nya lägenheter byggdes. vägen gick rakt ovanför motortrafikleden, ovanför Henny där hon satt i bilen.

Om man följde den övergick den grå betongen i en bit nyasfalterad cykelbana och sedan en nästan orörd grusväg som på torra sommardagar ledde till havet och fick däcken att knastra.

Bron var tom och öde ena sekunden för att nästa plötsligt ha fångat en liten flicka i blå klänning som Henny genast kände igen. Det var inte alls konstigt att klänningen och flickans kastanjebruna lockar verkade orörd av väta, vind och kylan som bodde i kvällen. Alldeles stilla var blicken från den lilla på bron, hon log, vinkade försiktigt och så lika plötsligt som hon visat sig, försvann hon ur blickfånget och var borta från bron, från regnet och bilarna framför Henny rullade sakta vidare. Hon släppte upp kopplingen, gasade och följde karavanen genom regnet. I den vattenfyllda rutan öppnades bilder styrda av minnen från andra tider.

Henny! Henny! Ropade tant Mildred utifrån hallen som badade i solljus. Med blinkande ögon såg hon för första gången en gestalt som sen skulle följa henne genom åren utan att någonsin åldras. Denna och denna enda första gång var hon alldeles säker på att flickan var en blivande lekkamrat över sommaren. Hon såg så levande ut i sin blå klänning. När Tant Mildred som var hushållerska åt farbror Frans låste havshusets vita dörr och när Henny sprang ut i trädgården var flickan som upplöst i intet och helt försvunnen.