Små klockor klämtar. I sin försvinnande litenhet blir det bara brus, där jag sitter vid stranden och lyssnar på vindens krafter. Likväl som det ljudlösa är det klingande havets vågor obemärkta tills de når stranden. Och där, i ett pulserande dån, tränger de ut allt det övriga. De skjutsar iväg våra tankar på ett sätt som det artificiella ljudet har så svårt för.

Det är som att presentera en vit duk och säga, här kan du måla som du vill, precis vad du önskar. Insekterna som brummar i buskar och gräs vet redan, liksom det enskilda grässtrået, för vilket det har varit ett äventyr att rota sig här på dessa kala klippor.

Försöka att tala om det. Tala om det. Inte prata, men liksom småkrypen surrar, bara ljuda genom universum. Vad spelar det för roll vad man säger om ingen ändå förstår. Dessa ord är meningslösa utom som ljud mitt i allt.


Jag ser, kanske, sju segelbåtar. Obetydliga. På sin höjd sentimentala fläckar. Men de som kommer nära hör jag kämpa mot blåsten. Och jag kan inte lura mig själv att de inte är där. Vi dras in i det. Rör oss i rytmen.

Jag kan bara inte stänga av mig om jag så skulle vilja, helt oavsett hur vackert det är att bara lyssna på omgivningen. Kan inte låta det stanna där. Ljuden liksom tystnar omkring mig. De väntar på ett svar, nej, de kräver att tas, på allvar. Mitt buller, ditt oväsen, även i den mjukaste röst. Jag kan inte leva med det längre. Längtar efter ett skimmer, ett medgivande, om så i den råaste storm.

Det blåser upp nu.