Nordanvinden tvekar inte.
Inte heller ber den om lov.
Den kommer rasande emot oss,
med ett vrålande oljud
och gör sitt bästa för att
slita av oss kläderna. Vinden
bär med sej en isande kyla
som går genom ben och märg.

Utan nåd driver den oss att
söka skydd. När den inte längre
kommer åt oss, ylar den, som
av ilska för att vi undkommit
och viner runt husknutarna
så att fönsterrutorna skallrar.

Sedan skrattar den hånfullt åt oss
innan den tjutande fortsätter
sin jakt, nu efter nya offer.
Den ruskar hårdhänt i trädens
kronor, som för att visa vem
det är som bestämmer.

Fort och högljutt och med allt
löst på marken virvlande med
i den vilda dansen, far Nordan
bort genom skog och över ängar
och i dess spår ser vi döda
grenar och löv och allt möjligt
annat bråte som samlas i högar, 
långt ifrån sina ursprungsplatser.

Långsamt lägger sej lugnet igen
och det blir så småningom tyst...