Nattvindens nyckfulla vindar mellan träden formade rörelser i den frusna snön. På avstånd liknade de levande andefigurer mellan träden. De vandrande hade alla hört berättelser och sagor om frostfolken. Dessa hade ofta mycket vackra ansikten inramade i antingen alldeles vitt eller svart hår. Ljudllöst gick de innifrån bergen och ut i skog och dal. En del sade att de visste hemligheter som andens mening eller kopplingen mellan snö och liv. Berättelser om dessa skygga väsen fyllde tälten med spänning och lät tiden passera runt eldarna som snön blåser runt tälten om natten.

Vid en av bergets isklädda fötter samlades de vandrande i tystnad nu för att vila. Kalhygget passade både för flykt och för sin svårtillgängliga yta. Här fanns stenar och pålar i markens hålor så vassa att de var ödesigra om man inte kände till exakt var de fanns. Under den tunna pudersnön lurade döden i den kraftiga kylan med huggtänder skapade åt berget av människor. Här skulle de inte bli angripna utan att det märktes.

Wethgrias är säkert mycket ond, och väldigt skräckinjagande men inte så dum att låter sina män beträda kalhygget när det är täckt av pudersnö.
Vi är säkra här i natt försäkrade Pano. Enda vägen hit eller ur hygget kan bara följas med minnet som karta och så väl känner han inte bergen eller skogen.
Tälten restes i sänkorna som skyddade mot vinden och snart brann det i tältens eldar.


Pano svor tyst för sig själv och endast några av de andra klanledarna kunde höra honom. -Anden kommer att låta Silverdalen lysa som ett mynt inatt! Med en stor och klar måne kommer vi att synas på långt håll. Vi kommer att bli nedhuggna eller slavar åt kräket Wethgrias hundar innan gryningsljuset lyfter daggen.


-Jag kallar på Delmur..sa Moltas, han har säkert en lösning som är bättre än silver från Sethevs tunnlar. Delmur lyssnade till de andra och lät blicken svepa över en himmel full av moln. -Är du säker? sa han till Pano, kommer månen att synas och lysa? -Ja tyvärr, sa Pano.

Plötsligt stod Mira i tältöppningen med Aja i famnen.