Där stod de alla tre på rad
En var ledsen, en var rädd och en var glad
Den som var ledsen ville vara för sig själv
För han kände sig mindre än en dvärg
Den som var rädd gömde sig i ett hörn
För att från livet slippa få sig ännu en törn

Men den som var glad han stod kvar
För han hade redan varit där de andra var
Han hade fallit från höjden ner i dyn
Och det hade inte varit någon vacker syn
Men medan han befann sig där
Fick han lära sig vad det innebär
Att försaka sitt högmod, sin styrka och sitt hopp
Innan livet kunde få ett annat förlopp

Han förlorade sin oskuld och sin fåfänga
Sin barndom kunde han i all evighet inte förlänga
För så måste det nog vara
Att innan vi är färdiga och klara
Måste vi ha skådat både djupen och höjderna
För att kunna ta del av de verkliga fröjderna
Som kommer av att vi vågar vara de vi i sanning är
Och inte enbart den mask som kulturen vill att vi bär
Bo R Axelsson