Så traskar det in,
korsar benen och
lutar sig mot diskbänken.
Konstaterar,
att här finns inga synbart
ostämda strängar.
Bara rullande rutiner.
Vardagens bekväma och obekväma verkan
av att vara ler och långhalm
kastar sin skugga på plåten.


Så traskar det ut,
lämnar sitt vardagligt ingrodda bohag.
I ett obevakat ögonblick
där nakenheten råder,
matchas grön blick och blå.
Får till ett slag av andnöd,
rakt som en klockren lyra.
-Vem är du, vackra människa?