Alltid dessa försök. Hackspetten trummar på. Det låter rätt så muntert. Oregelbundet, och ändå denna musik. En plötslig väntan. Tyst. Alla lyssnar. Så slut, och andra instrument tar vid i orkestern, denna höstmorgon.

Jag kan inte bära det, denna skönhet, accelererande in mot centrum. Kaotisk centripetalrörelse. Kan vi hålla i ända fram?

Här är en ocean. Och jag vill bara ha ett glas vatten. Jag, jag är vattnet Och du, du är vatten. Jag kan simma i dig men aldrig dricka, en enda, droppe. Då vore jag ju en - kannibal?

Det är sant, man måste förstöra, för att kunna bygga upp
men i förstörelsen - detta lockande - förbjudna?
Nog nu! Det är nog inte rätt - att bara hoppa runt i dur!

Så ingenting är förbjudet. En mor som bär ett barn, vad är hon att banna det? Allt föds perfekt. Även det dödfödda. Vi har alltså bara inte fötts ännu? Jo! I virvel. I kaos.

Hackspetten har tystnat. Kanske har hon fått sin frukost. Detta ljuva ord. Ett mål mat som ska bära en in i dagen.

* * *

Gränsmoln i blickfång
stilla i siluetter
bakom syns intet

Så även i denna rad
vilar orden absolut