Det känns som jag vore död redan. Som om jag inte fanns. Jag sitter på en trappa i en stad där gator omfamnar varandra, på de gatorna vandrar människor. Det är som jag skriker efter dem men ingen hör. Hur blev denna kropp så osynlig för omvärlden?

Osynlig omtumlad uppskakad degraderad
Repeterad relegerad minimerad raderad
Sårad förvirrad skakad
Förundrad

För första gången sen de senaste dagarnas attacker känner jag en frid. Sitter på en trappa som en död, att gå bland dessa kramande gator skulle döda desto mer. Kropp efter kropp passerar. Någon ser. Andra blinda. Är jag blind?

Det mest sociala jag kan skriva recept på till denna trasa av individ är just detta. Sitta anonym på en trappa bland kramande gator och blöda ut hjärnsubstansen på ett rutigt papper. Alltid stannar någon. Människor är nyfikna på det mesta annorlunda ting. Just nu fryser jag hellre än vistas bland väggar som faller över denna arma hjärna.

Att skriva är som att spela musik fast utan ljud.

Onödig dödlig möjlig dåsig kylig
Blyg dryg azyl

Ibland är man som mest osynlig i ett öppet hav av befolkning och det är stickningarna i fingerspetsarna som gör att man känner att man lever. Om jag reser mig upp och går. Det är då jag kommer falla ihop. Att gå iväg till något tystare skulle vara dödsstöten. Metaforiskt såklart men ack så konkret bakom gallret av skallrande, dallrande emaljerade revben.

Som en död satt jag mig på en trappa. En känsla av uppståndelse har vaknat men kommer slockna igen om jag reser mig. Gatorna kommer aldrig omfamna mig. Det är mitt jobb att omfamna dem och i denna stund, i detta ögonblick är mina armar för svaga för att ta till en sådan åtgärd.

Förnekad väntar annullerad -kom tillbaks igen -kom aldrig tillbaks. Du är på rätt ställe. Du är på fel. - jag avbokar dig nu. Har du någon att gå till?

För först gången är det som att den här staden stöter bort mig eller är det jag som knuffar den bort på eget bevåg?

Tröstlös hopplös medvetslös känslolös

Det känns som jag ligger i en trasig kuvös nästan medvetslös. Fastspänd. Reaktionslös. Inspärrad och drömlös. I en stad där gator omfamnar varandra.