I måndags hade vi ett grupparbete där vi skulle diskutera olika dilemman utifrån det etiska perspektivet, och gruppen jag ingick i blev tilldelad ämnet tortyr.

Tortyr som instrument för att nå sanningen borde på en gång få de flesta att höja på ögonbrynen, när själva essensen i denna omänskliga metod enligt mitt menande leder till att vem som helst skulle kunna erkänna vad som helst. Även det mest absurda.

Vi måste ha normer och etiska riktlinjer både i krig och kärlek för att vi inte ska trilla ner ett par pinnhål på utvecklingsstegen. Och jag menar att vi förlorar vår mänskliga värdighet som utövare av tortyr i samma utsträckning som vi med tortyr krossar och förgör den utsattes mänskliga värde. Om inte mer.

Statsunderstödd tortyr har hållits i skymundan under 1900-talet för att återkomma lika öppet och i fullt dagsljus som under antiken, medeltiden och inkvisationen, efter elfte september 2001 i och med att Bushadministrationens jurister öppnade upp för detta vidriga fenomen när de i sin totala arrogans frångått FN-konventionen, och artikel 5 som säger: "Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning".

Jag vill varmt rekommendera Mattias Gardells bok "Tortyrens återkomst", som ställer frågor om makt, motstånd och global ordning i spåren av USAs diktatoriska betende i sin jakt på inbillade fiender.

Själv kan jag med lätthet föreställa mig att erkänna planer på en snar statskupp i Andromedagalaxen om någon stod framför mig och hotade knipsa av mina fingrar ett efter ett, eller valfritt scenario...