... eller åtminstone
bättre än det varit förut ...

Det skrämmer mig
då jag vet
att allt som sägs bli bra
och som så blir
likväl oavsett vad jag gör
kommer att ta slut ...

Det gör så ont
att få det bekräftat
gång efter annan
och efteråt
när jag ensam
med smärtan 
och min tysta gråt
vill säga förlåt ...

... ingen vill
mig lyssna till
och lämnar mig
i vanlig ordning utanför ...

Mitt enda möjliga fösvar
mot den smärta
och utanförskap
som obevekligen
gång efter annan
är det enda
jag får ha kvar ...

... är att förstöra
och själv förgöra
allt det goda
som bra för mig är ...

Allt i hopp om
att någon ska
överraska mig
med att visa
i ord och handling
att den ser
att allt jag vill ...

... är att någon 
skänker mig
bekräftelse på
att jag får finnas
och vara bara mig
men likväl få känna
mig älskad
jämväl
inkluderad 
i ett sammanhang
utan några villkor ...

Så när jag nästa gång
söker förgöra 
det goda som är
eller som förestår ...

Snälla någon
vem som helst
ta tag i mig
och säg att du älskar mig
oavsett vad jag gör mot dig ...

Bekräfta för mig
att det inte spelar 
någon som helst roll
vad jag gör
För du kommer 
att låta mig stanna kvar
och inte ge upp mig ...

Ty du förstår
och ser
den mig som är
men också
den jag var igår
liksom tidigare år ...

... och varför ...

För du kan se
alla de svek
som infekterat
och spritt sig
i mina underliggande
dolda sår ...

Nu är just du
den enda 
jag kan hoppas på
Svik mig ej
låt mig få kunna lita på dig
och låt mig 
på inga villkor 
straffa ut mig
från det du mig ger
och det jag därmed kan få ...

Låt mig inte gå!