Det börjar dra ihop sej!
Molnen mörknar mer och mer
och det droppar så smått.
Än blåser det inte så mycket.
Bara en kastby lite nu och då.

Så tar regnet i.
Jag ser hur vinden sliter i
trädtopparna och de få löv
som sitter kvar på grenarna
rycks obarmhärtigt loss
och kastas åt sitt öde.

Inomhus märks det inte så
mycket, men när det mörknar
hör jag hur det dånar i skogen.
Regnet piskar mot rutorna,
men vi sitter skyddade
inne i värmen.

Plötsligt slocknar ljuset!
Det blinkar till några gånger,
men sen är allt svart.
Jag vet var jag har ljus
och tändstickor, så jag tänder
några ljus och sitter sedan
en stund och bara lyssnar.

Stormen vrålar argt och det
knakar i hela huset. Ibland
lugnar den ner sej lite
som om den hämtar andan,
men sedan tar vinden i med
förnyad kraft.

Så släcker jag alla ljus,
kryper ner under täcket
och låter mej vaggas till ro
av den vinande vindens
häftiga melodi.

Någon gång på efternatten
är det något som väcker mej.
Det blåser fortfarande, men
stormens ursinniga röster
har tystnat.
Min väckarklocka står och
blinkar, så jag förstår att
strömmen är tillbaka igen.
Med en suck sluter jag ögonen.

När nattens mörker övergår i
den tidiga morgonens bleka ljus
och jag tittar ut genom fönstret,
ut i trädgården, så ser jag
mitt nya växthus ligga i spillror,
utspritt över hela gräsmattan.

Men som Karlsson på Taket sa:

"Det...är en världslig sak!!!"