Som solstrålen som borrar in sig i ett nyvaket öga formar sig viljan som
är en produkt av ett minne. En ljusslinga som bränner sig fast under huden
och skriker ut en enda sanning. En enda djurisk instinkt som förintar allt annat.

Jag trodde du var ett begravet minne. En skugga som fanns under de heta dagarna vi gav. Sen skulle det helt och hållet dräneras under sin självklarhet att inte existera bortom föruttnelse.

Sentiden med hösten och ordlöshetens tragedier knackade ständigt på fönsterkarmens sönderbrända yta. Innehåll blev förenat med tomhet som sedan fylldes av intet och meningslöshet.

Vad skulle egentliga få betyda medan de utlovade stormarna mojnade i sin egen dramatik. Vi är alltid de som suktar efter det omöjliga och väntar tålmodigt bakom slöjan. Det kommer aldrig att hända, det kommer inte ske att vi förlustar oss i varandras kroppar medan godheten regerar. Det är stöpt ur fantasins skorrande mörker och lämnat därhän.

Men det spelar ingen roll. När minnet fortfarande kan sukta efter dina bröst, din kropp och dina ben runt min höft. Det spelar heller ingen roll att risken stirrar djupt in i våra ögonvitor att något plötsligt stänger dörren framför åtråns livegna ansikte.

Bara sekunden får finnas,
bara tiden som likt en omättlig hunger smeker sig genom den djungel av rättfärdighet och skuldfria saneringar som ständigt omger vår värld.