Du frös ihop med ett gladpack och lät flingor av söta och sockrade förväntningar släcka bränder som aldrig ens rykte. Det handlade inte längre om förståelse. Det var ren och skär poängplockning med vänsternäve som avgjorde om det var soffan eller om vi skulle knulla som djur natten som kom.

Du gled isär med egenkomponerade sanningar i sandlådeformat. Jag fyllde genast bassänger av martyrens överdrivet långa godståg. Du var alltid den som hade bråttom över spåret och sen kom godståget som aldrig tog slut. Vagn efter vagn gnisslade förbi medan du stampade luft och mark att dina kläder åkte av.

Sen knullade vi till försoningens serenad och lät kroppsvätskorna mötas tills bubblor av kärlek och åtrå tog vid.

Två kaniner med nedsmutsad päls som ändrade på naturlagarna.

Jag var ebb du var flod som ständigt rusade mot kollision. Vi ruskade om varandras kroppar i sån takt att skulden rann över och fyllde glömskans ägor med förfallna lik.

Men inga kunde knulla som vi. Den njutningen vi gav fick vi alltid dubbelt tillbaka. Men priset kunde aldrig reas ut. Kostnaden var en ständig explosion som fick lagböckerna att kroniskt omskrivas. Men det fanns det där perversa att vi båda blev kåta av att vara förbannade och vi lät ilskan formas till en sexualitet som formligen exploderade.

Ju lägre våra skottsalvor tog, desto större kvalitet på våra kroppsliga aktiviteter.
Sjukligt behagligt och förbannat destruktivt. Ibland kunde det nästan formas sig till ett rollspel där vi leende och skrattande bad varandra att fara åt helvete.

Vi kanske skulle fundera på att bli ett par,
till och med gifta oss?