Det är så fångat,
så stöpt ur sin egen vagga att misstänksamheten blir den största.
Blått, likt havsytans stillsamma ögonblick fångas bilden
som inte går att hålla fast i minnet.

Frågorna, tankarna och viljan fyller alla tomma utrymmen
och kvar blir bara frågan varför?

Beror det på stämjärnens risk att penetrera underhuden?
Eller skulden att utsätta sig för något som får ångesten
att skjuta i höjden?

Vi är slänggungans parodi och möter alltid vår utgångspunkt
där frågorna aldrig möter det riktiga svaret. Det döljs bakom
mörklagda och diffusa dimmor och vidrör aldrig sanningen som
kan göra så fruktansvärt ont.

Årstiden är redan avlövad.
Sommaren är redan förbrukad och inväntar sin eviga återvinning.

Men fram tills dess har vi bara viljan som får oss att pulsa genom
tjocka lager av iskall snö.

Så låt oss värma oss i varandra
med svaren som vi vill höra.

men du glider bara iväg