... en ny dag
tar sin början
allt eftersom alla vaknar
utom jag
som ännu ej somnat har ...

Ty natten
har jag ägnat
mestadels åt
att fundera över
allt som varit
men som ännu är
under liten undran
över vad det blir efteråt ...

... när jag åter
vaknar utan den dig
jag så innerligt saknar
nära tätt intill mig ...

Veckan som
snart börjar om
blir väl som brukligt är
för mig 
luttrad ensam här
en tämligen
rutinerad genomgång ...

... utan något som helst
i närheten av sådant som
vin, kvinnor och sång ...

Men söndag morgon
brukar mig förtälja
varför jag mer än gärna
helgen i sig
just nu ser som
någonting jag
allra helst skulle vilja
få utförsälja ...

... om jag fick välja ...

Ty måndag morgon
känns som om
det vore dagen före fredan ...

Där helgen väntar åter
allra obevekligaste redan
med allt vad det för mig innebär
att fortsätta behöva få känna
din alltjämt närvarande frånvaro
ytterligare vrida och vända
på det tomrum som inom mig
väntar på att fyllas av dig ...

Längtan jag känner
inom mig bränner ...

Önskar du vore här
och att jag din närhet
ömhet och värme
nära tätt intill mig känner
tillsammans med
beröringen av
dina läppar, din hud och dina händer ...

Den dag du kommer
och förblir med mig
är den dag
från och med vilken
alla veckans dagar
blir till den allra mest
underbart efterlängtade helg
som finns för mig ...

Men nu är det söndag morgon
Sista dagen på ännu en helg
fylld av saknaden efter dig ...

... och jag måste åter
krypa ner i min kalla
tomma, ensligt övergivna 
och minst sagt oattraktiva säng ...

En säng vars funktion
är näst intill obegriplig för mig
när den är så där som den nu är ...

... smärtsamt fylld av bristen på dig
och din närvaro 
som väntar på att jag ska krypa ner
nära, nära tätt intill dig ...

F-n vad du fattas mig!