Är det sista blicken?
Där cirkeln sluts från sextonåringens hjärta till
den medelålders man med gråa tinningshår jag är idag. Ser din blick
möta min en sista gång innan dörren slås igen. Jag har ju stått här förut fast generationer mellan tidsrymd och händelse.

Kanske båda vet från luftens vibrationer hur en sanning ser ut
och hur ett skuggmörker kan dela två världar som aldrig egentligen kan mötas medan drömmen håller den vi liv med konstgjord andning och lyrisk åtrå som snuddar vid eufori.

Skulle ha gråtit när jag var sexton,
skulle kanske ha gråtit nu också, då vi båda håller sanningen i våra knytnävar och ingen vågar låta den flyga iväg.

Ligger med våra kroppar ihop och vi flyttar inte oss från känslan att dela minuten.
Du sover så vackert att min andning blir en del av ekvationen där summan alltid blir ett.
Vill inte att vi ska vakna, vill inte se sanningen som ska våldföra sig på det sunda förnuft som stirrar sig blind i lågornas sken.

Vi är det vackra tillsammans,
vi är ungdomarnas leende blickar när vår kärlek möter deras ögon
och önskan att få dela samma känsla som vi förmedlar.

Du är min längtan personifierad i fantasins underland,
så enkelt att förstå hur hud möter hud och gröper djupa fåror av
evig vilja och minne.

Är egentligen mer rädd än vad jag visar,
för vi vet ju svaret på de frågor vi inte vågar fråga
och det förloras i fruktan att aldrig få mötas igen.

Är det sista blicken?
Är cirkeln sluten? Där nu allt faktiskt börjar!
När det väl tog slut för den allra sista gången.
Kanske vi äntligen har chansen att bli oss.