Alla snackar om lyckan. Krampaktigt försöker folk hålla smilgroparna uppe. Tusentals självhjälpsböcker skrivs. Och på de sociala medierna visas en gyllene fasad upp. Men vad döljer sig där bakom, bakom den glänsande ytan? Ensamhet, uppgivenhet, tröstlöshet. Den inre svärtan är stor. Det är inte lätt att leva när man bär på en sådan börda. Inte heller är det lättare då man samtidigt utstrålar styrka då det är svaghet man känner, lugn då man känner sig panikslagen, och trygg och älskad då man känner sig rädd och ensam. Det är nästan jobbigare än själva känslorna i sig. Att låtsas om att man inte är rädd och ensam. Det är många som befinner sig i det här tillståndet, bland annat jag själv. För er som känner som jag, vill jag säga er att ni är vackra och att jag önskar er frid och trygghet. Även om vi aldrig kommer att träffas så kommer vi tillsammans att existera - i denna stund är vi tillsammans, levandes på denna planet. Jag önskar att ni kan känna ett uns av min värme och lyckas ta med den en bit på er resa. Det är nämligen så att det ligger i er natur att vara älskade, och det är ni, vare sig ni vill det eller inte. I svåra stunder hoppas jag ni kan känna in denna värme och andas den - låta hela ert väsen genomsyras av den så att ni kan samla kraft för er fortsatta resa genom livet. Ta hand om er! Varma hälsningar, Ulf.