Tröttheten sipprar ut i varenda cell i min kropp som ett flytande gift, och fyller dem till bredden, spränger mot cellmembranet. Kroppen skriker av smärta, det sticker i ögon och i ben. Jag blir förbannad på min kropp, alldeles rosenrasande, ett biologiskt system som har mig i sitt tvång, härskar och utnyttjar mina svagheter, gör mig till en väldigt liten person någon utan egen vilja. Jag har inget annat val än att lyda, huka mig ner och svälja alla befallningar som ruttna frukter som trycks ner i min hals. Jag vill kräkas. Jag har tappat bort min egen vilja, mitt driv, min önskan och min person, i rädslan för denne enväldiga härskare. Vem är jag egentligen? Det är ingen idé att ställa vissa frågor, de väcker bara liv i något som har dött för längesen, likt de falska skälvningar hos ett djur som fått sin kropp avlägsnad sitt huvud men ändå fortsätter att röra sig en liten stund efteråt. Jag håller upp mitt döda huvud framför mig, men har inga ögon att betrakta det med, kan endast känna konturerna av vem jag en gång var. Stryker handflatan längsmed näsan, läpparna och ögonbrynen, men ögonlocken har fallit och syret slutat flöde genom näsa och mun. Jag blir förbannad på min kropp, och går och lägger mig igen, endast sömnen kan skänka en stilla tröst, erbjuda husrum i gränsen mellan fantasi och verklighet där jag kan härska fritt.