Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Min produktiva morgon

Suset från vattenkokaren fräser i bakgrunden. På diskbänken ligger några korn av snabbkaffe utspritt och två stycken använda kaffekoppar står i hörnet på diskbänken, en tunn brun hinna av intorkat kaffe syns på botten av muggarna. Från fönstren väller tjocka floder av ljus in som reflekteras på alla föremål i köket och ger dem en sorts gudomlig uppsyn.

Klicket från vattenkokaren ersätter fräsandet och allting blir tyst. Jag öppnar det ena skåpet och räcker mig efter en av de vita kaffekopparna. Jag gillar hur det ryker av ånga när jag fyller koppen med det varma vattnet. Av någon märklig anledning får det mig att känna mig trygg. Kanske på grund av alla de gånger jag suttit med varm choklad i färgglada kåsor som barn och sett hur strimmor av ånga ringlat sig upp i luften. Sedan har jag i två teskedar med snabbkaffe. Så fort de små kornen vidrör vattnet löses de upp och sprider sig ut i det genomskinliga vattnet tills det fått en mörkbrun nyans. Surplandes smakar jag på det rykande kaffet. En våg av lugn sköljer över mig när jag känner den distinkta beska smaken av kaffe på tungan.

Lägre bort i korridorerna hör jag en dörr öppnas och steg som närmar sig. ”Det måste vara en av lärarna.” tänker jag. Runt hörnet dyker en av lärarna upp, precis som jag trott. Jag riktar blicken mot datorn som för att verka koncentrerad på någon skoluppgift och hoppas att han inte ska påpeka att jag är sen och måste gå på bildlektionen. I ögonbryn ser jag hur läraren stannar till en sekund med huvudet vänt mot mig innan han frågar varför jag inte är på bildlektionen.

”Tja, alltså jag känner mig så jävla seg idag. Jag orkar verkligen inte sitta och koncentrera mig på att pilla med någon bild, det kräver ett sånt jävla fokus.” svarar jag med en liten sliten röst för att låta extra trött.

”Du vet att det inte är bra, att du sitter här. Du behöver ju inte sitta och rita om du inte pallar, det räcker med att du är där så att du får närvaro.” svarar han och låter allvarlig.

Efter en stunds slingrande och övertalande, lyckas jag få stanna kvar här nere, men med löftet att jag ska gå på nästa lektion och att det här var en engångsföreteelse. Jag känner triumfen av att ha lyckats övertala en auktoritet, men också en aning skuld för att jag inte gått på lektionen.

”Äsch” mumlar jag för mig själv och tränger bort skuldkänslorna och låter mitt medvetande fyllas av boken ”Americanah” skriven av Chimamanda Ngozi Adichie.

Det är skönt att försvinna iväg in i böcker, det ger en, en möjlighet att skapa distans till sig själv, låta jaget vila en stund, för att sedan, när man kommer tillbaka till verkligheten, kunna tackla vardagen med ny energi och inspiration.

Ungefär så är det också med skrivandet fast ändå inte exakt på samma sätt. När jag läser så kopplar jag bort mig själv och försvinner in andra verkligheter medan jag stannar kvar i min verklighet när jag skriver, fast istället betraktar den ifrån ett annat högre perspektiv, mer neutralt, icke-dömande och lite nyfiket. Det gör att jag kommer till nya insikter som jag bär med mig in i det subjektiva perspektivet där jag är fullständigt uppslukad av mig själv. Skrivandet och läsandet är på ett sätt verktyg jag använder för att skapa distans och bredda mina perspektiv, både på min egen tillvaro och andras. En aning terapeutiskt skulle man kunna säga. Istället för att hänga på BUP eller på ungdomsmottagningen, sitter jag här framför min dator istället. Mycket smidigare enligt min mening.

Det slår mig plötsligt att det är lite mörkt där jag sitter, till skillnad ifrån kökets bländade väggar. Jag trycker på knappen på min skrivbordslampa och skrivbänken fylls av ett ljussken. Tyvärr syns nu alla mina pågående skoluppgifter och alla odiskade kaffekoppar tydligare, vilket fyller mig med krav och måsten. Jag tar ett djupt andetag och lägger sedan min rock över alla pappren som nu så smidigt löses upp och slutar att existera. Prokrastination är mitt signum. Jag tar en stor klunk av kaffet som hunnit kallna och ställer ifrån koppen i samlingen som nu utgörs av fem stycken halvdruckna kaffekoppar. Jag lutar mig bakåt i stolen och sträcker på hela kroppen för att få igång kroppen, hör hur ryggen knastrar en aning, slår upp datorn och börjar skriva detta inlägg som nu är färdigt. Nu kan jag påbörja nästa och hålla på så, skriva inlägg efter inlägg, till skoldagen är slut och jag kan åka hem och lägga mig i sängen och läsa ”Americanah och lägga mitt täcke över högen av smutstvätt i mitt rum!




Fri vers av pufflan
Läst 231 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2015-03-19 10:59



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

pufflan
pufflan