Vissa dagar kan vara tuffa; morgonen känns trög, dagen likgiltig och kvällen obehaglig och ensam. Vissa dagar känns det som om allt man har byggt upp mentalt, kollapsar och att man ligger som en blottad fläck på marken. Vissa dagar är det helt enkelt inte så enkelt att leva.

Men sådana dagar är okej, vi får känna sådana dagar, det är mänskligt. Det finns ingenting fult med att känna sig nedstämd. Tyvärr så tror många det. Runt omkring oss sänds signaler som manifesterar självständighet och styrka, vi ska fungera på arbetet, i skolan, vara socialt fungerande, alltid glada och trevliga och vi får sällan bevittna människor som vågar uttrycka sig sårbara och svaga öppet. Vi lär oss på så sätt att själva hålla inne våra känslor och bekymmer. Istället för att söka sig utåt och be om stöd så tar vi kampen själva, vilket i de flesta fall är oss övermäktigt.

Jag skriver det här dels för mig själv, som ett slags mantra jag präntar in i mitt medvetande men också för att ni ska få höra någon utifrån säga att det är acceptabelt att vara ofullkomlig. Ni behöver inte kämpa för att visa er starka om ni inte känner er det, självaste styrkan ligger egentligen i att kunna visa sig svag och sliten. När man kan göra det ohämmat så skänker det i sig en djup grundtrygghet och styrka inom en. Jag hoppas ni kan försöka praktisera självriktad ärlighet och behålla er emotionella integritet som skänker er mod att våga vara sårbara. Kram!

http://enlangmanparesa.blogg.se/2015/march/styrkan-att-vara-sarbar.html