Doften av en vällagad gryta kan få det svåraste av svårmod att lätta för en sekund. En maträtt är på många sätt lika komplex som en familj; olika ingredienser av rätten och skikt av personligheter sammanvävs i en helhetsupplevelse unik för varje möte. Men det finns en väsentlig skillnad: över en maträtt har man kontroll. Man kan styra sammansättningen, ha en smakvision att dirigera rätten mot. I en familj är förhållandet det motsatta: det är ett allas krig mot alla i ett primitivt urtillstånd utan några moraliskt bindande kontrakt.
Eva stod lutad över induktionshällan och svepte handen genom ångorna från grytan som puttrade, slöt ögonen, och log. Lät sig frysas fast, kapslade in sig själv i stunden, och märkte hur yttervärlden förlorade sina konturer. Dofterna av kanel, spiskummin, vitlöken, de krossade tomaterna, slöt sig runt Eva som för att visa att de såg. Dessa få minuter, mellan den sista avsmakningen till att maten skulle serveras, var hennes alldeles egna, och det var det enda tillfället under dagen hennes leende var riktat mot henne själv. Maten doftade ljuvligt. Hon drog ut på stunden, hävde överkroppen än längre in över plattan, försvann in i matoset, innan hon öppnade ögonen, vände sig bort från spisen och lät helvetet bryta lös.
”Gööööööööööööran! Det är mat! Loooooooooooooke, mat!” Skriken lämnade ett tillfälligt tomrum efter sig. Eva tog sats igen. ”Maaaaaaaaaaaaaaat!” Tveklöst visste hon, att både Loke och Göran hade hört henne, med åren hade rösten hade slipats vass och lungorna tänjts ut, och väggarna nötts ner av förebråelser till spröd kartong. Hon visste mycket väl att tystnaden endast var ett förspel i deras motståndkamp. Hon tog upp sin mobiltelefon, och gick till snabbnumren. Efter tre toner bröts samtalet, och det tutade upptaget. Hon ringde Göran istället, tonerna ringde ut och han svarade precis innan telefonsvaren skulle slå på, som alltid. Eva brukade föreställa sig hur han räknade telefonsignalerna en och en, på fingrarna, innan han slöt näven så att blodådrorna reste sig och sedan svarade.
” Ja, vad är det?” Rösten saknade både melodi och tonhöjd, rytmen mellan orden påminde om skyndsamma steg över kullersten.
”Maten är klar. Kom nu.” Eva svarade med samma tonfall. ”Och hämta Loke också.”
Göran stönade missnöjt men innan han hann säga något lade Eva på. Hon såg sig runt om i köket: riset och grytan stod på de avstängda plattorna, bordet var dukat, och mellan tallrikarna stod en vas med torkade hortensior, blommor en nära vän kommit med förra veckan, en stabil punkt att fästa blicken på. Hon ställde ut maten, stannade upp och lyssnade efter ljud från övervåningen. Ingenting. Hon föreställde sig hur Göran demonstrativt gått in på ledarsidorna på DN för att läsa en ”sista” artikel. Först efter några minuter hörde hon hjulen från kontorsstolen rulla ut från skrivbordet och dörren som öppnades, sedan långsamma och tunga steg nedför trappan; hon hörde hur stegen avstannade mitt i trappen, innan de åter närmade sig. Oönskade bilder trängde fram: Eva såg framför sig hur Göran gick direkt in i köket, lät en brett leende falla över rummet innan han gick fram till Eva, lade händerna om hennes midja och kysste henne. Hon skakade av sig tankarna, och hörde hur han vände åt andra hållet, mot källardörren och öppnade den och skrek: ”Maaaaat, Loke!”, utan att få något svar, och tog i ännu mer. Trots att Lokes rum låg femton trappsteg, lika många sekunder, bort, tummade Göran aldrig på det fysiska avståndet. Dessa förutbestämda ritualer var bekanta och inövade hos alla tre, alldeles inpå tonläge och ordval kunde man förutse nästa rörelse.
”Vad vill du?” skrek Loke tillbaka inifrån sitt rum.
”Det är mat.” svarade Göran.
Loke svarade inte. Ytterligare några minuter gick innan Lokes steg hördes i källartrappan. När han kom in i köket, satt Eva och Göran på varsin sida av bordet, exakt på millimetern på de platser som skapade störst avstånd från varandra. Göran satt bakåtlutad med överkroppen, som för att tänja avståndet ytterligare, med telefonen i handen, skrollandes sin inkorg, medan Evas blick var fäst på blomvasen. Lokes närvaro ryckte upp dem ur deras tillfälliga slummer.
”Hej hej.”, ”Hej älskling.” sa Göran och Eva samtidigt, och på deras röster kunde man ana den lättnad man kan förnimma när någon annans plötsliga närvaro befriar en från en socialt oönskad situation.
”Vad blir det för mat?” svarade Loke.
”Murgh Makhani.” svarade Eva.
Loke suckade. ”Men det åt vi ju förra veckan.”
”Men nu har jag lagat den så som du vill ha det, jag har rubbat kycklingen innan jag stekte den.”
Loke svarade inte, utan sträckte sig efter rissleven och lade upp en portion åt sig. Därefter tog Göran sig en portion, och lade riset ovanpå kycklingen.
”Vad gör du Göran?” Loke skakade på huvudet. ”Du kan ju inte lägga riset på maten.”
Göran hade aldrig påtalat att Loke slutat säga ’pappa’, och även om han hade vant sig vid det, märktes det på hans tonläge att det fortfarande tog. Han formella jargong fick något glättigt över sig som om skämtsamheten kunde överbrygga det avstånd som vuxit mellan dem. ”Hurså, det kan ju bli mer smakligt så. Det finns inga gränser för fantasin.” svarade Göran.
”Men så gör man ju inte.” svarade Loke och spände ögonen i Göran.
”Om så är fallet.” svarade Göran, och slevade ner grytan så att det hamnade bredvid riset på tallriken. ”Räcker du mig pepparn?”.
”Smaka först.” väste Loke, nu ännu skarpare.
”Men pepparn dekorerar ju så tjusigt, och vet du att pepparn gör att man tar upp näringen i maten bättre? Jag vill ju fortsätta vara stor och stark, som Obelix vet du.” Göran släppte inte taget om glättigheten.
Loke svarade inte. Han petade i maten med gaffeln, och nu spände han ögonen i Eva istället.
”Vad är det här för något?” Frågade han och höll upp en bit selleri på gaffeln.
”Selleri.” svarade Eva, och insåg att hon blivit påkommen. Hon älskade selleri men skar alltid ner den så tunt som det gick så att Loke inte skulle märka av det.
”Har du haft i selleri! Det förstör ju hela rätten.” Rösten var sylvass. Loke gick igenom grytan millimeter för millimeter och lade selleribitarna på en bit hushållspapper, långt ifrån sig själv alldeles framför Evas tallrik. Ansiktet förvreds i avsmak varje gång han fann en bit selleri, han lät den ligga längst ut på spetsen av gaffeln, innan han sträckte sig över bordet och släppte ner sellerin ovanifrån nedpå på hushållspappret som färgades i samma färg som grytan.
Eva kände skulden skölja över henne. Hon hade misslyckats igen. Allt hon ville var att Loke skulle njuta av maten. Göran hade hon gett upp på för längesen, han var lika ointresserad som smakmässigt okunnig, men framför allt hade hon slutat älska honom alldeles för längesedan. Men hon ansträngde sig och lyckades finna en strimma hopp att greppa tag i.
”Jag har köpt glass till efterrätt, med Oreosmak.”
Loke kunde känna tyngden av modershjärtat i hans händer, och klämde åt. ”Man kan ju inte äta någonting med den här sellerismaken i munnen.”
”Desto mera till mig.” svarade Göran i ett försök att avväpna stämningen. ”Kex i glass, det är som när jag bodde i studentkorridoren i Göteborg, och firade fysiktentorna. Då köpte jag alltid chokladglass och mariekex som jag krossade i glasspaketet. Min korridorsgranne från Indien provade en gång, och blev helt såld. Det var så vi blev bekanta. Idag bor han i Jaipur och arbetar som civilingenjör. Och han skickade många år senare ett vykort med ett fotografi på honom själv när han åt just glass med mariekex i Jaipur. Jag kan inte föreställa mig hur han fått tag på mariekexen därnere. Man kan tänka sig hur denna smakkombination spridit sig genom hela landet. Och idag kanske kex och chokladglass står på menyn på var och vartannat café. Det är minsann lustigt.”
Varken Eva eller Loke svarade. Båda hade för länge sedan slutat lyssna på Görans monologer. Det som istället fångade Evas uppmärksamhet var Görans skägg.
”Men Göran, du har ju mat i skägget.”
Göran drog handen genom skägget och slickade på fingrarna, utan att få bort matresterna, istället hade han nu Murgh Makhani både i skägget och på händerna. Han drack lite av sitt vatten, och lämnade två flottiga fingeravtryck på glaset.
”Men älskling.” svarade Eva som inte kunde låta bli att känna viss medömkan för sin man. Hon kunde endast älska honom när hans gestalt påminde mer om ett behövande barn, än en vuxen man. Hon sträckte honom en servett. ”Nu har du ju mat både i skägget och på handen.”. Från sidan av bordet, glödde två eldklot av förakt, i Lokes ansikte.
Eva sträckte sig efter riset och började servera sig själv. Tog en tugga och njöt. Matlagningen var både hennes tröst och stolthet. Det var hennes sätt att bidra till familjen. Skulden över att varit utbränd de senaste åren, var brännmärkt i hennes rörelser, trots att hon börjat jobba igen på deltid. Hon ville gottgöra dem. Behaga dem med sin mat.
”Var det inte gott då, när du tagit bort sellerin, älskling?”.
Loke tittade upp, och mätte sitt byte på nytt. Insåg att hans mamma nu låg med magen alldeles blottad. Han vill inte förinta henne, han älskade ju henne trots allt, men han var ändå tvungen att visa hur olycklig han var. Han vägde sina ord, ville lämna henne i en skuld som sved men som ändå gick att bära. ”Helt okej. Med det hade varit godare med bulgur till.”
Återigen bröt sig Göran in. ”Jag tyckte det var alldeles utmärkt med ris.” Fortfarande låg det mat i skägget, trots att han torkat sig två gånger. ”Varifrån kommer den här rätten? Afrika? Du vet väl att farfar bodde i Senegal, i ett år Loke.” Fortsatte Göran, utan att lämna något utrymme åt Eva att svara. ”Han studerade arkitekturen där. Han fick också lära känna lokalbefolkningen, åt deras mat och klädde sig i deras kläder. Det finns en bild där han står med tre negresser…”
”Mörkhyade.” avbröt Loke honom. ”Är du rasist eller?”
”Ja, ja.” svarade Göran. ”Ord som ord, det viktigaste är ju vad man menar. Jag lärde känna flera stycken svarta studenter när jag bodde i korridor, en av dem…”
”Den är från Indien.” avbröt Eva, men med en röst som förlorat sin skärpa, och nu lämnade orden nedsläppta som tunga sandsäckar på köksgolvet.
Det lade sig en tystnad över matbordet. Minuterna sträcktes ut till ett nät av meterlång nylontråd som spändes fast i halshöjd över rummet. Alla satt orörliga. Eva såg ut genom fönstret till radhuset mittemot. Synen sved. Där åt de också middag men bilden var en annan. Ljussättningen var varmare, rörelserna yvigare, och familjen tycktes sitta närmre varandra. Eva såg hur sonen som var jämngammal som Loke rev ner ett skratt hos föräldrarna, varma leenden utbyttes, och pappan i familjen lade sin hand över sin frus axel. Loke följde efter Evas uppmärksamhet, in till grannfamiljen, men vek snabbt undan blicken. Under ett kort ögonblick, plattades hela hans ansiktsuttryck ut, och tycktes vitna, innan han lyckades återfå sin föraktfulla hållning – den enda som kunde bära honom. Han reste sig upp från bordet och gick ut mot vardagsrummet. Lät tallriken stå kvar på bordet, med remsan hushållspapper full av selleri framför. Tystnaden upphörde.
”Loke, ta din tallrik också.” sa Göran, utan någon munter underton.
Loke tog sin tallrik, och lade den på diskbänken istället för i diskmaskinen.
”Och besticken.” fortsatte Göran.
Loke lät bli och gick ut från köket, bort mot sitt rum där datorn och hörlurarna väntade, medan han hörde Eva ropa efter honom.
”Men glassen då?” Rösten höll på att spricka. Loke kände själv hur bilden från grannfamiljen lämnade en smärta för stor för att kunna avslöja, och skyddade sig med det enda säkra sköld han kände till: ilska.
”Ta den ni, det smakar ju skit i munnen.”
På nytt gick Eva sönder. Göran reste sig från bordet, tog hand om disken i tystnad medan Eva satt kvar lutad över en kopp kaffe. De lät glassen vara. Göran gick rakt upp till sitt kontor, och Eva hörde hur stegen uppför trappan var snabbare än på väg ner. Stolen rullade in under kontorsbordet ovanför henne, och hon såg framför sig hur Göran slog upp DN, sedan lät hon tanken vandra ner från övervåningen till källaren där Loke spelade något av sina datorspel. När hon föreställde sig dem i deras respektive ensamhet framträdde deras ansiktsuttryck tydligt: de hårda och spetsiga dragen jämnades ut och något som påminde om välbehag, strömmade nedför hårfästena till hakan, fortsatte nedför bröstet och efter en stund lämnade hela deras figurer i en lägre tyngdpunkt.
Eva lyfte kaffekoppen till munnen. Till skillnad från matoset, lämnade ångarna från kaffet bara ett tjockt täcke över matbordet och gjorde andetagen trängre. Hon lät blicken vandra ut genom köksfönstret till andra sidan gatan, klistrade sin längtan mot grannfamiljens fönster och grät. Våta tunga tårar som torkade upp just innan de skulle tränga fram ur tårkanalerna.