Så satt jag på en solstol på altanen vid Kasper landställe på Bjurön. Jag gjorde en skrivövning i medveten närvaro och blickade ut över det lilla sundet som sträckte sig mellan Bjurön och en annan ö okänd för mig. Det första jag lade märke till var ett streck på himlen av tre fåglar som rörde sig på långt håll från mig över himlen, med lika tätt mellanrum mellan varandra. Jag undrade var de var på väg, eller var de kom ifrån, men släppte tanken lika fort. Sedan såg jag en vitklädd fågel passera på närmre håll, endast femton meter över sundet, förmodligen en sorts svala. Den försvann lika snabbt bakom de stora ekarna som sträcker sig upp framför altanen på tomten. En svärm knott dansade strax framför altankanten, rörde sig i oregelbundna rörelser, svärmen sträcktes ut och blev avlång och krympte ihop till en liten boll. Sedan fästes blicken på var och en av de olika knotten, en i taget, och jag följde dessa ensamma insekters rörelser. Jag kände en slags ledsnad för de små varelserna då de fick något ensamt skrämt över sig, där de kastade sig bort från varandra men ändå aldrig lyckades separera sig från svärmen. I bakgrunden stod en rönnbuske helt stilla, med rönnbären i klasar stora som golfbollar. Intill Kaspers tomt hade en ny ägare börjat lägga sina händer på tomten. Ett gammalt hus hade rivits och nu hade ett nytt komplex byggts upp. Gräset hade rivits upp på många ställen och lämnat kvar stora fläckar av grus och jord. Bråte låg i högar runtomkring med presenning över fasthållet med tegelstenar för att hindra att vinden greppa tag i plasten med sina klor. Tre barrträd sträckte upp sina ståtliga stammar upp mot skyn, lyfte högburet sina huvuden och blickade ut över havet. De stod intill varandra med blickarna åt varsitt håll. På ett sätt nästan lite skrämt, som att de skyddade varandra mot yttre faror, hoptryckta mot tomtens yttersta punkt mot havet. De andra mindre lövträden bredde ut sig runtom och man kunde föreställa sig att de skällde högt eller hånlog mot de tre vackra barrträden, medan de rörde sig allt närmre och tvingade ut barrträden mot strandkanten. Ett ensamt barrträd stod vid sidan om såg på, kanske den fjärde brodern som under hot och tvång tvingats avslöja de äldre brödernas position. Där stod det skamset, och uppgivet, insåg att det bedragit sina bröder. En båt passerade i sundet, klöv ytan itu och tvingade havet att kasta sina vågor åt varsitt håll mot de både öarna. I plågor stönade vågorna när de slog mot både klippor och bryggorna, i samma stund som de förintades och deras döda kroppar flöt ut i havet igen. Dånet från en båt på håll lade sig matt över trumhinnan, påtaglig men inte besvärande på något sätt, endast som en trött hand. På sina ställen var himlen azurblå, ljus i tonen men inte blek. Små tunna moln skapade en förgrund. Men över oss låg ett tung grått täcke med mörka ränder i sömmarna. Det skulle börja regna, och små droppar förvarnade oss. De var så tunna att de knappt kändes som droppar. Vi gick in och tog beskydd.