•
Jag kommer in från kylan, från regnet och stormen
stänger dörren och söker efter trygghet och ro
Försöker att återvinna formen
Och reparera varje brunnen bro

Lämnar sorlet och de aningslösa ropen
På en lina spänd över mitt liv
Jag balanserar över den gropen
det finns inget säkerhetsnät över min ravin

Jag målar desperat, skriver dikter i luften
försöker att lämna ett litet spår
men färgen har torkat, ord är bara löften
söm lätt kan brytas, när tiden går.

Jag går på en lina, skälver och möter
klumpigt de som andra kallar balans
Förlåt mig när jag trampar på era fötter
i något som liknar en enbent dans

Kanske jag borde att acceptera
att andra dansar bättre än vad jag kan
att inte försöka att balansera
på den skarpa eggen, mellan gosse och man

Kanske låter jag mig att äntligen ramla
ner i det mörker jag kallar mitt liv
Genom de ord som jag mödosamt samlat
Hoppas att någon tar emot mig

Du och jag är de mjuka kroppar
som ger mig värme och tröst
som tar emot mig om jag hoppar
och låter mig sova vi min kvinnas bröst

Så nu tar jag upp mina brutna penslar
fattar en penna skriver en sång
Öppnar en vernissage, där ljuset slocknat
Och försöker desperat ännu en gång

Jag måste ju gå framåt, trots min rädsla för höjder
det är vad som krävs, i skapandes stund
Om man sitt inre, högljutt röjer
och när man sätter sitt hjärta i brand.