det känns ibland
som att kylan kryper in under min hud
som att frosten lägger sig som ett tunt lager
över mina blodkärl
och får de att sakta men säkert frysa till is

och jag vet att det bara krävs en person
en enda person
för att få de att tina upp igen
men jag låtsas inte om det
för jag vill vara hård som is nu

jag behöver vara hård som is nu

får inte krackelera
inte låta någon trampa ner mig och skapa sprickor
och absolut inte
låta någon falla igenom

för att jag vet att när isen väl gått sönder
så räcker det inte med en vinter för att laga den
det räcker inte att hälla över lite vatten
och vänta på att tiden ska göra ytan slät igen