Där molnängen ändas och stjärnstad tar vid,
i övre horisontens ödsliga hydda,
snurrar en spinnrock genom evig tid,
för våra färdigmönstrade stigar sydda.

Mot de levandes landskap faller framvävda trådar,
över metropolers myller och bondbyars hus,
längs landsvägar de leder vandrares tårar,
till skogarnas vidder och nattflodens brus.

De vindlar från ljusgläntan till ensliga graven,
över vaggan och vigdjorden vakar vävens makt.
Den viskas av sufflören som styr charaden,
genom skuggspelets slutskrivna öppningsakt.

För lyckliga tu tvinnas trådarna samman,
en flätad fromma blir fåtalets lott.
För dem träs tyger av gyllene gamman,
till andra nyttjas nystan i grått.

Där synsfären slutar och silverriket tar vid,
i formskaparens skimrande stjärnstuga,
spinner cirklande hjul genom enslig tid,
andra mönster för min bortkomna duva.